På svenska kallas denna typ av franchising ibland för varumärkeslicens,
det vill säga att någon upplåter rätten att använda ett varumärke. Ibland
samverkar företagen i en sådan franchise med en gemensam bokningsoch
marknadsföringsorganisation. I vissa fall samarbetar företagen också
kring ett antal namngivna tjänster. Exempel på trade name franchising
är Ramada Hotels och Best Western Hotels.

Här är samarbetet mellan franchisegivare och franchisetagare koncentrerat
på distribution och i vissa fall produktion av en produkt som franchisegivaren
har utvecklat. Produktion, lagerhållning och försäljning av
produkterna styrs av ett franchiseavtal. Product distribution franchising
omfattar alltså inte ett fullständigt koncept för driften av en franchisetagares
företag utan är koncentrerat kring de aktuella varorna. Exempel
på product distribution franchising i Sverige är Pepsi-Cola/Spendrups,
Löwenbräu/Spendrups och Bandag (däckregummeringsfabriker för lastbilsdäck
som har ett flertal franchisetagare i Sverige).

Detta är den franchiseform som vi i Sverige oftast menar när vi talar om
franchising. Business format franchising innebär att franchisen innehåller
ett helt koncept för att driva en viss form av verksamhet. Så här kan
man definiera Business format franchising:

Franchising innebär att någon som äger ett affärskoncept erbjuder andra
att mot ersättning få tillämpa konceptet för egen affärsverksamhet.

När vi i fortsättningen använder uttrycket franchising är det i betydelsen
business format franchising.

I Sverige har begreppet franchising en något snävare betydelse än i en
del andra länder. I till exempel Storbritannien och USA används uttrycket
för typer av verksamheter som i Sverige oftast inte förknippas med
franchising.

Franchising kan dock variera till sitt innehåll och som samarbetsmodell.
Man kan dela in franchiseformerna i tre huvudsakliga typer:

• Business format franchising
• Product distribution franchising
• Trade name franchising

Det är dock viktigt att komma ihåg att gränserna mellan dessa typer kan
vara flytande och många företag går inte att sortera in i enbart en av
dem.

Det är vanligt med frivilliga fackhandelskedjor inom svensk handel.
Kedjorna har i allmänhet funnits länge och är ofta framgångsrika.
Frifackkedjor har oftast bildats genom att ett antal butiker i samma
bransch har startat ett samarbete, ofta rörande inköpsförhandlingar.
Man har skapat en stordriftsfördel genom att representera en gemensam
och större inköpskraft och har på så sätt kunnat förbättra inköpsvillkoren
avsevärt jämfört med vad var och en tidigare kunnat få.
Efterhand har samarbetet utvecklats till att omfatta andra arbetsområden
där man funnit stordriftsfördelar, till exempel inom marknadsföring,
distribution, logistik och utbildning. Samarbetet har utökats och
fler medlemmar har anslutits till frifackkedjan. Hanteringen av det gemensamma
har därefter blivit för stor för att skötas av medlemmarna på frivillig
basis, därför har man upprättat ett kontor med gemensamt anställd
personal. Så har kedjan fått ett huvudkontor.
Huvudkontoret har efterhand organiserats i ett medlemsägt driftsbolag.
Ägarkonstruktionerna varierar något. En del frifackkedjor har bildat
en ekonomisk förening som i sin tur äger driftsbolaget, en del har
ingen mellanliggande förening. Vissa kedjor har låtit den gemensamma
verksamheten bedrivas inom den ekonomiska föreningen utan att ha något
särskilt bolag för uppgiften.
Gemensamt för frifackkedjorna är dock att det gemensamma bolaget/
föreningen ägs av medlemmarna. Styrelsen väljs av medlemmarna och
styrelsen anställer en vd som leder den dagliga verksamheten i bolaget/
föreningen.

Det gemensamma varumärket ägs ibland av det gemensamma bolaget.
Men lika ofta har medlemmarnas egna bolag givits rätten att registrera
en firma (företagets namn) som innehåller varumärkets namn, till exempel
Expert i X-stad AB. Vem som äger det affärskoncept som bedrivs av
respektive medlem, hur likartat det än är, är inte alltid självklart. I en del
fall har affärskonceptet definierats och dokumenterats av huvudkontoret
och ibland inte. Det är dock vanligt att den enskilde medlemmen anser
sig ha äganderätt till det affärskoncept dennes butik använder oavsett
om det överensstämmer med det gemensamma och ibland dokumenterade
affärskonceptet. Exempel på frivilliga fackhandelskedjor är Bokia,
Elon, Järnia, Expert och Synsam.

Den huvudsakliga skillnaden mot franchising är:

• ”Huvudbolaget” ägs av medlemmarna. I en franchisekedja ägs ju
”huvudbolaget” inte av franchisetagarna.
• ”Huvudbolagets” styrelse tillsätts och avsätts av medlemmarna. I en
franchisekedja tillsätts styrelsen i ”huvudbolaget” av ägarna.
• Affärskonceptet är utvecklat av medlemmarna. I en franchisekedja är
ju affärskonceptet utvecklat av en franchisegivare.
• En medlem kan i allmänhet lämna kedjan utan att behöva sluta med
verksamheten. I en franchisekedja har franchisetagarens företag i allmänhet
startats för att ingå i kedjan och har inte bedrivits innan. När
en franchisetagare inte längre vill bedriva verksamhet inom kedjan så
får ägaren sälja verksamheten till någon som blir ny franchisetagare.

Producenter och distributörer vill ofta skapa en säkrare avsättning för
sina produkter. Vissa produkter har ett servicebehov, exempelvis kontorsmaskiner
eller trädgårdsmaskiner, och återförsäljarna måste därför
kunna reparera och ge service på dem. En del leverantörer skapar ett
djupare samarbete med sina återförsäljare genom att utbilda dem, kanske
erbjuda en viss skyltning och marknadsföring. Återförsäljaren tjänar
på samarbetet genom att få vissa inköpsfördelar, ta del av leverantörens
varumärke och eventuella prestige samt i förekommande fall kunna ta
hand om service och eventuella riksavtal som leverantören tecknat.
Leverantören erbjuder alltså inte något väl prövat koncept för driften
av den typ av verksamhet som återförsäljaren driver. Leverantören har sällan någon erfarenhet alls av att driva den aktuella återförsäljarverksamheten
utan erbjuder endast fungerande hantering av sina produkter
som i de flesta fall enbart är en del av återförsäljarens sortiment. Exempel
på återförsäljarkedjor är bilproducenter och importörer (exempelvis
Mercedes-Benz, Volvo, Toyota) och köksutrustning (Marbodal).
Den huvudsakliga skillnaden mot franchising är:

• Leverantören erbjuder enbart ett koncept för sin produkt och inte ett
helt koncept för driften av en återförsäljare.

• Återförsäljaren äger sitt affärskoncept och har själv utvecklat det
framgångsrikt och hyr det inte av någon franchisegivare.

• Olikheterna mellan återförsäljarna kan ofta vara stora vad avser sortiment,
service och affärskoncept.

Det finns flera olika typer av kedjor som består av enskilda företag som
samarbetar. Dessa kan på ytan likna franchisekedjor, vilket ibland leder
till missförstånd. Därför tar vi här upp något om andra samarbetsformer
och skillnaden mellan dem och franchising.

Nästa post handlar om Återförsäljarkedja, sedan kommer en post om Frivillig fackhandelskedja (Frifackkedja) innan vi fortsätter med olika typer av franchise

Den som ska starta eget företag kan naturligtvis bygga upp sitt företag
på vanligt vis, hitta sina egna lösningar och göra sina egna misstag.
Eller så kan han eller hon hyra ett nyckelfärdigt och bevisat framgångsrikt
affärskoncept där det finns instruktioner och löpande rådgivning
för hur konceptet ska bedrivas.

Det kan också vara så att ett företag vill komplettera sin övriga verksamhet
med ett nytt affärskoncept. Till exempel kan ett restaurangföretag
bli franchisetagare till en fastfood-franchise eller så kan ett försäkringsbolag
utöka sin produktportfölj genom att hyra ett koncept av ett
annat försäkringsbolag.

Rollfördelning

Franchising är alltså en samarbetsform mellan ägarmässigt oberoende
parter. Franchisegivaren äger ett prövat och lönsamt affärskoncept och
hyr ut det till en franchisetagare. Franchisetagaren driver ett eget företag
och hyr själva affärskonceptet av franchisegivaren, och bildar på så
sätt en länk i en kedja av företag med samma affärskoncept.

Läs mer i boken FranchisePraktikan eller besök hemsidan om franchise  

 

Trots att både svenskt och internationellt näringsliv är fullt av företag
som använder sig av franchising har många en ganska diffus aning om
vad det innebär. Därför börjar vi med att reda ut vilka de två huvudparterna
i ett franchisingkoncept är och vad begreppet innebär för dem. Först ut är Franchisegivaren, följ bloggen för fortsättningen.

Franchisegivaren

Den som har en väl fungerande och lönsam affärsverksamhet vill
naturligtvis ofta expandera och låta verksamheten växa. Man kanske
vill öppna ytterligare en butik, en ny fabrik eller ett nytt försäljningskontor.
Då måste man ofta göra en investering på en ny plats och låta
någon anställd driva det nya stället. Franchising innebär en möjlighet
att expandera sin verksamhet och affärsidé utan att själv behöva göra
investeringen, ha personalansvar och liknande för de nya enheter som
sätts upp. Istället betalar franchisetagaren hyra för tillgången till affärsidén
och konceptet. Då kan franchisegivaren expandera, skydda distributionen
av sina produkter och/eller enbart tjäna pengar på att hyra ut
affärsidén.

Franchisegivaren kan tjäna sina pengar på ett eller flera av
följande sätt:

• Inträdesavgift – initial avgift när franchisetagaren startar sin verksamhet
• Franchiseavgift eller hyra av affärskonceptet
• Varupåslag på de varor franchisegivaren säljer till franchisetagaren
• Delning av provisioner eller andra intäkter

Franchisegivaren äger alltså ett affärskoncept som han eller hon erbjuder
andra att hyra för egen affärsverksamhet.

Läs mer i boken FranchisePraktikan eller besök hemsidan om franchise

Franchising är ett sätt att dela affärsidéer, men ändå bibehålla det individuella ägandet av ett företag.

För en kostnad får man använda affärskonceptet i syfte att föra företaget framåt, vissa riktlinjer måste däremot följas för att bevara varumärket.

Fördelarna att vara franchisetagare är att man redan vet om i förväg att produkten eller konceptet är fungerande, då det redan prövats tidigare. Fördelarna för franchisegivaren blir i sin tur en möjlighet att bredda företaget, utan att ha ett grundande ansvar. Det är ett bra tillfälle för franchisegivaren att hyra ut sitt koncept till andra och på så vis utvecklas, utan att vara delaktig på det sätt som kräver tid.

Läs mer om franchise och franchising.